Ända sedan jag varit liten har jag alltid haft lätt till att få plötslig feber, återkommande förkylningar, flera halsflusser på rad, veckofallande migränanfall, plötsliga infektioner och andra mystiska åkommor som de flesta inte har regelbundet. Och jag har alltid haft en känsla att det är naturens sätt att på något vis tvinga mig att ta det lugnt. Att få kroppen att ta igen sig. Ge den tid för återhämtning. Min infektionskänslighet är min värsta fiende och alla mina nära och kära är väl medvetna om detta faktum och tar inte längre illa vid sig när jag ihållandes en jucieflaska frågar rätt och slätt "Du är väl inte sjuk? Inte det allra minsta? Inget konstigt pirr i halsen?" innan jag ens låter dem besudla samma flaskhals som jag ska låta mina läppar vidröra sekunder efter. Risken att bli sjuk är alltid överhängande och rädslan för att vara till besvär för alla som påverkas - har varit ständigt närvarande under många nätter när jag haft svårt att tillika mig med att min kropps svaghet skapar komplikationer för andra. Men som med allt när man blir äldre kommer visheten, lugnet och balansen som en vacker galoppör i solnedgången. Jag kan inte längre ta ansvar över att jag råkat födas med en svagare fysik. Jag kan inte längre hela tiden be om ursäkt och känna mig besvärlig för att jag råkar få hög feber när någon nyser bara för att resterande står friska. Att lära sig leva med sig själv, att lära sig acceptera sina brister och komma till ro med sin svaghet är enda sättet att lära sig hantera situationen. Det är vad jag har lärt mig genom åren. Det tjänar ingenting till att ligga sömnlös om nätterna av rädsla för att någon ska bi besviken över att ens mänskliga insats kanske inte duger. I morgon är en annan dag. Det löser sig alltid. Jag önskar att jag alltid vore så klok som jag känner mig efter välbehövda sömntimmar nu på lördagsförmiddagen. Men jag har kommit en lång bit på vägen till att låta mig vara som jag är och tycka det är rätt okej ändå. Trots små knepiga hinderprövningar lite här och där.
Inlägg
